Ph.D. Fredrik Lång
Konsten är, som jag ser det, den spegel människan ställt upp framför sig för att bekräfta sanningen i den förståelse hon har av sin tillvaro. Konsten berättar hur det är eller hur det har varit att vara människa. I bekräftelsen ser hon inte bara att uppfattningen hon har om sig själv är sann (sådan är jag, sådan är min omgivning; sådan ser min mänsklighet ut), utan bekräftelsen styrker också den uppfattning hon har av riktigheten i sin aktuella livsform. Och det är det, för att föregripa framställningen en smula, det sist och slutligen handlar om i konsten: att i visuellt avläsbar form skapa symboliska gestalter som manifesterar livsvillkorens skön¬het och sanning. Det är det som är den solida undermeningen i de föränderliga uppfattningarna om vad som är skönt’ eller sant’. Men omvänt kan konsten också i vissa situationer fungera som narrspegel. Det kan den göra genom att visa upp skevheterna och bristerna i människans sätt att leva i akt och mening att vilja göra det bättre. Också det har konsten gemensamt med tänkandet och teorin. Konsten kan såväl understödja som underminera de värderingar som livskvaliteten just då är uppbyggd kring; det senare genom att gestalta ideal som är oförenliga med allmänt omfattande, livsuppehållande, just då ideologiskt eller produktivt riktiga ideal. Kort sagt genom att visa upp en bild som det konkret och bokstavligt talat inte går att leva i. Den konsten presenterar, som vi skall se, först en omänsklig och i ett senare stadium en onaturlig värld.
Read this work at the World Public Library (library card needed).